Imorron söndag den 9 oktober klockan 14 släpper vi årets berguvsunge!

Välkomna till norra grillplatsen kockan 14.00 imorgon den 9 oktober. I samarbete med Skof och Berguvsprojektet släpper vi då årets berguvsunge för att den på sikt ska kunna bidra till den skånska berguvstammen.

Berguven är vår största uggla och kan ha ett vingspann ända upp till 170 cm. Honan är generellt större än hanen. Berguven jagar smådäggdjur och fågel under natten och vilar ofta på dagtid i en skyddad klippskreva eller träd.

Berguvarna häckar inte förrän de når en ålder om 2-3 år. Boet byggs oftast i en klippbrant. Äggen, som är 2-3 stycken läggs i mars och kläcks efter en dryg månad. Tre månader senare är ungarna flygga, men stöttas av föräldrarna under ytterligare några månader.

Berguven är mycket känslig för störning under sin häckning.

Tidigare fanns berguven över hela Sverige, men de senaste 150 åren har stammen minskat kraftigt. Tillbakagången berodde på spridning av miljögifter, jakt och påverkan på berguvens livsmiljöer. Berguven fridlystes 1950, men det var inte förrän berguvsprojekten, där häckande uvar i fångenskap producerade ungar som sedan återfördes till naturen, startades som den nedåtgående trenden kunde brytas.

I början på 2000-talet fanns omkring 500 frihäckande par av berguv i Sverige. Under 2010 fanns sexton revir med frilevande berguvar i Skåne och elva av dessa par påbörjade häckning. Sju av paren lyckades och fick tillsammans 16 ungar.

Ett av djurparkens coola djur i sommarvärmen är årets myskoxekalv som sedan en månad följer sin mor i hägnet. Kalven föddes i mitten av juni och kommer att gå tillsammans med flocken under det kommande året.

Vi vet inte än vilket kön kalven har eftersom vi försöker hålla oss lite på avstånd. Förhoppningsvis kan vi könsbestämma den inom några veckor då den ändå ska hanteras.

Myskoxen dog ut i Skandinavien för 3000-4000 år sedan och flera försök har gjorts att återintroducera arten. 1947 inplanterades på Dovrefjell i Norge och några djur från denna flock tog sig in i Sverige. Sedan dess har det funnits en mindre grupp myskoxar i Härjedalsfjällen.

Vår  målsättning är att våra myxkoxar ska kunna bidra till artens överlevnad, både globalt och i Sverige. Djurparkerna samarbetar i ett särskilt avelsprogram för att kunna hjälpas åt. 

Myskoxen är ett oerhört fascinerande djur som är närmast släkt med får och getter och gracila antiloper. De tål temperaturer ner till -50 grader och varje djur fäller cirka 2,5 kilo underull varje år. Ullen är den mest dyrbara i världen!

I torsdags var det två nyfikna och pigga unghästar av rasen Przeswalskis vildhäst, som efter en lång transport från Marwell i södra England, försiktigt klev ut i hägnet i Skånes Djurpark.

Przeswalskis vildhäst levde ursprungligen i flockar bland annat i Mongoliet, men utrotades under 1960-talet på grund av konkurrens med tamboskap och jakt. Rasen fanns kvar i djurparker och genom ett aktivt avelsarbete och återintroduktionsarbete finns nu rasen åter i det vilda.

Przeswalskihästarna är mindre än tamhästen och väger mellan 200 och 340 kilo. Mankhöjden är mellan 122 och 142 cm och de har upprätt man, ål och tigrerade ben. De lever oftast i familjegrupper som leds av en hingst eller i grupper med unga hingstar för sig.

Djurparkerna har ett gemensamt avelsarbete för Przeswalskis vildhäst inom ramen för ett så kallat EEP-program (EEP=European Endangered Species Programme). Totalt finns cirka 1500 vildhästar i djurparksvärlden. 

I Skånes Djurpark har vi för tillfället tre Przeswalksis vildhäst, dels vårt gamla sto Diana som nu är 24 år gammal och dels från i torsdags två unga ston födda 2009, Gurav och Zurgaa. Vi hälsar dem välkomna och hoppas att de ska trivas hos oss!

Våra kungsörnar har aldrig riktigt gillat sin boplats. För att se om det kan bero på vilket väderstreck den vätter år gör vi nu ett försök att bygga en ny boplats. Precis i dagarna är den nya, sydvända boplatsen klar och hoppas att örnarna ska gilla vårt tilltag.

Det är inte helt lätt att komma till, hägnet är högt och vi  har varit tvugna att ha en kran på plats under hela arbetet.

I naturen häckar kungsörnar helst på sydvända platser i grova ekar eller tallar. Deras bon väger i naturen i snitt 700 kilo – ibland upp mot flera ton, så stadiga stammar och grenar behövs. Det är hannen som står för det mesta bobyggandet och i naturen bygger paret stadigt ut boet.

Snart är det dags för vårt kungsörnspar att inspektera den nya boplatsen – vi håller tummarna!

I mitten av januari kunde vi konstatera att vår björnhona Ester fött tre fina ungar. Hon har varit lite orolig i sitt ide, kanske för att vi bygger så nära inpå, och vi har inte riktigt vågat tro att det ska gå bra. Men nu är hon lugn och trygg igen.

Vårt avelspar Ester och Glok har ju hela förra året gått tillsammans med de tre unga björnarna som föddes i januari 2009. Därför blev vi lite glatt överraskade över att Ester valt att föda nya ungar nu i vinter, vi hade tänkt att hon och Glok skulle gå tillsammans under hela 2011 för att få nya ungar kommande vinter.

För tillfället håller vi tummarna för att våra tre ungbjörnar ska trivas ensamma tillsammans med pappa Glok. I naturen är björnar solitära djur och de har också en ekologisk anpassning som kallas för infanticid, där hannar dödar ungar för att deras mammor ska brunsta om och kunna betäckas av hannen. Glok har dock levt tillsammans med sina ungar under hela deras andra levnadsår och kan vara säker på att han är pappa till dem, så vi hoppas det ska gå bra.

Vi försöker också bygga på så fort vi kan. Målet med vår nya björnanläggning är just att den ska göra det möjligt för oss att ha olika grupper med björn, så vi hoppas hinna klart så snart som möjligt. För att minska risken för konflikter mellan pappa Glok och hans ”tonårssöner” försöker vi erbjuda dem mycket sysselsättning. De får grenar som varit inne hos hjortdjuren, plastdunkar fyllda med frukt och grönsaker och i princip fri tillgång på mat. Tycker ni det ser lite ostädat ut i björngården så beror det på att vi jobbar mycket med björnarna just nu.

Vi har nya järvungar i år! Ännu vet vi inte hur många eller vilket kön, vi försöker hålla oss undan för att inte störa mamma Dina.

Förra året skrevs lite modern historia på djurparken då vårt avelspar Luna och Dina födde två ungar. En av ungarna överlevde och lämnade boet i början på maj månad. Han lever nu tillsammans med sina föräldrar i vårt järvhägn. Dimitri, som förra årets unge heter, ska flytta till Lycksele djurpark nu i vår.

Det var i förra veckan som vi märkte att Dina inte kom fram som vanligt. När djurvårdarna öppnade till järvhuset och lyssnade kunde de höra att Dina fanns under huset med nya ungar. Det låter som om det är två stycken, men helt säkra är vi inte förrän i april/maj då honan låter dem komma ut från boet.

Järvens ekologi har länge varit relativt outforskad – det är ett skyggt djur som lever ensamt, i glesa populationer och i stora revir. Det är ett fantastiskt intressant djur med spännande ekologi. Bland annat har honorna så kallad fördröjd embryoimplantation. Vid parningen under våren/sommaren fäster inte ägget direkt i livmoderns vägg. Först vid årsskiftet fäster ägget och honan är sedan dräktig i två månader. Denna anpassning gör att honan kan ”välja” att bli dräktig eller att absorbera det befruktade ägget för att avbryta dräktigheten, om det blir brist på föda, om det kommer in en ny hanne eller om andra störningar inträffar.

För oss var det lite överraskande att vi fick valpar i år igen. Familjen har ju haft förra årets unge med sig hela 2010 och det vanliga är då att honan väljer att avstå dräktighet. Men att hon nu valt att föda ungar visar att de trivs väldigt bra tillsammans och i sitt hägn.

Det ska bli spännande att följa järvfamiljen under våren – först för att se hur det går med de nya valparna, sedan för att följa Dimitri på hans resa till Lycksele!